"På andra sidan solen"...

av Maria Ernestam är nu utläst! Lite delade känslor om boken. Jag tyckte nog egentligen att den var rätt bra, men kände emellanåt en sådan aversion mot en person i boken och att ingen sa ifrån, vilket antagligen berodde på rädsla, och detta satte igång tankar och gav mig definitivt inga positiva vibbar. Novellerna, som var insprängda i boken och var helt andra historier, mestadels från Kina, var intressanta, men blev inte varje gång ett välkommet avbrott, även om de delvis, men inte riktigt, band ihop de två parallella historierna i boken. Boken handlar om kärlek och svek, lögner och sorg och samtidigt om ett livsöde långt tidigare i inbördeskrigets Kina. Jag tyckte om boken, men inte lika mycket som Ernestams "Alltid hos dig"!

Nu har jag precis börjat läsa "Norwegian Wood" av den japanske författaren Haruki Murakami. Han är en av dagens mest omtalade och hyllade författare, med böcker som bla "Kafka på stranden", "Fågeln som vrider upp världen" och den som nog är mest personlig av dem, "Vad jag pratar om när jag pratar löpning", där han utgår från långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni. "Norwegian Wood" är en av mina bokklubbsböcker och enligt boken baksida ska det vara  en "kärlekshistoria som är intensiv på ett lågmält sätt, på en gång erotisk och oskuldsfull, lika självklar och komplicerad som kärleken själv". Jag får återkomma med vad jag tyckte!

Sista tulpanerna för denna vår har nu vissnat??

Både igår och idag har jag jobbat hemifrån och det är extra skönt när nu äntligen vårvärmen har kommit. Det är tex underbart att kunna ta en paus med en kopp kaffe ute på altanen och lapa sol några minuter, att hinna hänga ut tvätten på lunchen för sol- och vindtorkning och att höra fåglarnas nästan hysteriska kvittrande genom den öppna altandörren medan man jobbar och inte minst att få vara i närheten av barnen när de har påsklov. Visserligen är de inte hemma så mycket och jag är glad att de är ute, men jag får ju dela några minuter med dem när de så småningom stiger upp framåt förmiddagen och äter frukost och när de då och då mellanlandar hemma för att bland annat äta något. :-)

Det härliga vädret gör det roligare att röra på sig utomhus och idag har vi varit i gång alla fyra, nästan samtidigt. Alice har ridit i flera timmar, Max har spelat fotbollsmatch och medan Wille tränade golf så gav jag mig ut på 40 minuters löpning i det underbara vädret. Det var första gången i år med trekvarts-byxor och linne! Fler sådana kvällar ser jag fram emot.

Nu önskar jag alla inkusive mig själv God Sömn!        

"Nödvändigheter" och Nöjen med Broccoli och Valnötter som avslutning

Jag har målat TV-rummet för tredje gången (nu återstår det bara en!) och lagt några timmar i trädgården och det var väl detta som var "növändigheterna"! Grenar och ris från eken är nu bortforslade (inte min förtjänst) och jag har städat upp resterna. Lavendelhäcken är helt nerklippt och rabatten rensad och fick till slut ett nytt lager täckbark, som jag hoppas ska göra att jag slipper lägga några längre stunder där i sommar. Jag befarar att en del av rosorna inte klarat vintern, men avvaktar och håller tummarna ett tag till. Det har blivit ett par rundor till trädgårdsbutiken under helgen och bla gödsel mot mossa är införskaffat till min mossmatta som jag ska försöka göra till gräsmatta. Detta borde väl redan vara gjort, men det är som det är..

Nu till nöjena! :-) Jag sprang drygt 7,5 km, vilket är den längsta rundan hitintills i år och på länge. Det gick som vanligt i ganska långsamt tempo, men det kändes bra och dessutom som om jag hade orkat längre och därför känner jag mig nöjd. 

På lördagkvällen bjöds jag på god mat och trevligt sällskap hemma hos A-K. Vi var tre från början och vid kaffet helt plötsligt fem. När den goda desserten med lemoncurd och granatäpple dukades fram var vi fyra och vid 12 var vi tre och rätt snart endast två.
Helt plötsligt var klockan tre! Söndagstidningen hade kommit när vi la oss, men vad gör väl det när man får prata med någon som får en att må bra!

Jag bjöds på supergod frukost, som jag stod mig på hela dagen. Vid lunchtid var jag hemma och  hamnade, efter att ha konstaterat att huset stod ordentligt kvar efter äldste sonens grill- och TV-kväll med kompisarna, i rabatterna!

Att laga mat till bara sig själv är inte roligt och ibland blir det rätt 'andefattigt'. I kväll däremot bestämde jag mig för att unna mig lite lyx på solokvist! Jag hittade detta recept i 'Leilas Middagstips', som var i MIN smak:

Pasta Med Rostad Broccoli, Ädelost Och Valnötter
1 portion
1 1/2 dl pasta
1/2 broccoliknippe
1 msk olivolja
flingsalt
1 bit Kvibille ädelost
2 msk valnötter, grovhackade
olivolja
svartpeppar från kvarn

1. Koka pastan i saltat vatten och sätt ugnen på 200 grader.

2. Skiva broccolin i skivor, blanda med olivolja och salt.

3. Rosta broccolin i ugne, ca 10 minuter tills den fåtrt gyllene färg.

4. Blanda nykokt pasta med broccoli och hyvlad ädelost, toppa med valnötter och olivolja.. Krydda med peppar.

Det är svårt att finna lycka...

inom sig, men omöjligt att finna den någon annanstans! Detta har Sebastian Chamfort, en fransk moralist och aforistiker, som levde på 1700-talet sagt, och det är nog sant!

Det är svårt att definiera lycka, eftersom det handlar om känsla och tanke och upplevs olika från individ till individ. Lyckan beskriver till exempel förmågan att kunna känna tacksamhet och trygghet i tillvaron och att kunna uppleva kärlek till livet och allt levande runtomkring dig.  Lycka handlar inte om vad man faktiskt har, utan om förmågan att kunna känna livets värde.
Många blandar nog ihop lycka med tillfredsställelse, som till exempel att få bekräftelse, status eller att ha pengar. Visst kan man dämpa sin olycka genom tillfällig tillfredsställelse, som att köpa materiella ting, trösta sig med mat, byta partner eller dränka sin sorg med alkohol. 

Lycka och tillfredställelse är två olika saker, där den senare alltid bara är en tillfällig känsla som bygger på beroende.

Det finns väl ingen människa som vill vara olycklig och alla har vi någon slags uppfattning om varför vi inte är lyckliga. Men, det handlar oftast om yttre behov som är otillfredsställda, som sagt, som brist på pengar, bekräftelse och status. Dessa behov har blivit en ersättning för vad vi egentligen behöver! Lycka!
Jag förväxlar definitivt dessa två begrepp med varandra, allt som oftast, när jag försöker få bekräftelse på att jag inte är en dålig människa och lika mycket när jag önskar att jag hade mer pengar, som jag väl felaktigt tror skulle kunna få mig att bli lycklig.
Jag tänker inte påstå att jag är olycklig, för visst känner jag tacksamhet till livet och allra mest över de fantastiska barn det givit mig, men saknar ändå något (någon?) för att känna den riktiga tryggheten i tillvaron.
.

Att bli lycklig är en möjlighet och en utmaning som erbjuds oss alla på exakt den nivå vi befinner oss i våra liv just nu. Nu  gäller det bara att anta utmaningen, men det är ingen dålig utmaning!
.











Päron och pumpafrö till tisdagskvällens lax i balsamicosås

Blåsippan ute i trädgården står! Niger och säger att
nu är det vår!

En ganska grå och regnig vårdag... Min planerade löprunda fick ställas in med några dåliga ursäkter om för dåligt väder, en häst som behövde rastas och ändrad träningstid för äldste sonens fotbollslag, som tydligen började grästräning idag. Han menade efteråt att där inte var mycket gräs kvar på planen när deras träning var slut och att jag nu i skrivande stund inte gått och lagt mig än beror på att jag sitter och väntar på att tvättmaskinen med de lerigt stinkande träningskläderna ska vara klara. (Hon som normalt sett sköter tvätten fick gå och lägga sig, eftersom hon är yngre.)
Det känns som om det nog kunde väntat någon vecka med gräspremiären?!

Det är ju inte helt ovanligt att jag inte gjort någon veckomatsedel  eller ens samma morgon hunnit tänka ut vad vi ska äta på kvällen och så var det idag. Jag hade visserligen tänkt så långt som att vi skulle använda laxfilé som jag hade i frysen och på lunchen letade jag fram följande recept på arlas hemsida och det blev faktiskt uppskattat av både mig och barnen, även om där var någon som la päronbitarna åt sidan. Lättlagat, vilket är viktigt när man inte har så mycket tid på sig att få maten klar!
(Jag tyckte att såsen blev lite för salt och kommer nog att minska mängden kycklingfond nästa gång.)

Jag gjorde nästan 1 1/2 sats av såsen  och det var
tur då den var populär!

Lax med balsamicosås och päron
4 port
4 bitar skinn- och benfri laxfilé, ca 500 g
1 tsk salt
1 krm svartpeppar

Sås:
2 ½ dl matlagningsgrädde
1 msk balsamvinäger
1 msk konc kycklingfond
½ tsk japansk soja
1 tsk oregano
½ msk majsstärkelse

1 dl pumpakärnor
2 päron
2 msk Arla smör-&rapsolja
1/2 dl hackad gräslök

Gör så här: Sätt ugnen på 225°. Lägg laxen i en ugnssäker form. Salta och peppra. Blanda samman grädde, vinäger, fond, soja, oregano och majsstärkelse. Häll det i formen och strö pumpakärnor på laxen. Stek i övre delen av ugnen ca 15 min. Dela päronen i bitar och ta bort kärnorna. Stek päronen i smör-&rapsolja i en stekpanna och lägg dem i formen. Strö över gräslök.
Servera med ugnsstekt potatis.

Gillar jämna måndagar!

Den mörkaste pensé jag hittade fick kontrastera mot vitt!

Måndagar jämna veckor känner jag att jag lever igen för det är då barnen flyttar till mig! När jag skriver 'lever' menar jag (mest) i betydelsen 'lever upp' för det är så skönt när de fyller huset med sina röster, deras halvtama protester när jag ber om hjälp, ljud från datorer, musik med tung bas,  fotbollsljud från Fifa, en sjungande eller nynnande Alice och emellanåt en Wille som tränar på sina trummor. Faktiskt gillar jag allt detta (förutom protesterna)! :-)
Den vecka som just varit utan barn har i och för sig varit en av de bättre... jag har kunnat uppskatta egentiden, fått en del gjort och dessutom kunnat ta mig tid till att läsa och lyckades till och med ta initiavet till en lunch på stan med en vän, som jag inte träffat på ett tag. Trevligt att ses igen och vad fort tiden gick!
Jag vet inte varför det är så svårt att bli färdig att ta kontakt med tidigare vänner och att träffa dem, men tror fortfarande att det har att göra med att jag är så rädd att tränga mig på och att någon ska säga 'ja' för att de tycker synd om mig... jag vet att det troligen inte skulle vara så i de flesta fall, men det är den bästa och kanske mest ologiska förklaring jag har... hrmmm.

Igår avslutade jag i varje fall andra rollningen av väggarna i TV-rummet och var sedan och köpte den första 10-liters burken med den vita brutna nyansen. Jag hoppas att det räcker med ett tredje varv, men vi får väl se.

Jag hann under söndagseftermiddagen också med att se nästan hela den andra halvleken av matchen där Max stod i mål. Det var oerhört längesen jag visade mig på någon av Max fotbollsmatcher, vilket är ett av mina dåliga samveten. Max såg rätt förvånad ut när han fick syn på mig när jag parkerade och steg ur bilen. :-) Jag hoppas och tror faktiskt att han uppskattade att jag dök upp, även om det inte var från matchstart.

Fastnade i 'Sarahs nyckel' men fick lite annat gjort också!

Några ljusblå planterade idag

Började för ett par dagar sedan att läsa Bokklubben Elvornas bokval "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay och fastnade i den ganska omgående. Har i stort sett sträckläst den och tyckte den var riktigt bra även om jag nog tyckte att den första halvan var bäst, och samtidigt otäckast och mer än en gång kom tårarna när "flickan" berättar. Den första halvan av boken skiftar mellan "flickans" berättelse 1942 och journalisten Julia Jarmonds liv och efterforskningar 2002, om vad som hände 1942 när judiska familjer i Frankrike fördes bort. Bak på boken står följande att läsa: 
Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer VeldHiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.

Paris 2002. inför 60-årsdagen av VeldHiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.

Jag ägnade mycket mer än tänkt av gårdagkvällen och natten och denna morgon till att läsa, men ibland får det bli så och nu är en bra bok utläst och då känns det lite tomt. Boken gav eftertanke och jag kände inte till händelsen i Frankrike som genomfördes av den franska polisen våren 1942. Den sista delen av boken var lite för "tillrättalagd", men jag rekommenderar dig absolut att läsa den!

Trots alla timmars läsning lyckades jag ge mig ut i en dimmig lördagsmorgon på en, som det kändes, rätt tung löprunda. Trodde att det berodde på förkylningen som hängde i, men det visade sig att jag faktiskt sprang lite fortare än sist och det var kanske därför jag blev så trött. :-)  Jag saknar att ha en Garmin att springa med så att jag kan hålla koll på fart och kanske även puls.

Det blev tajt att hinna till bilfirman för att få på sommardäcken men jag hann och nu har jag två svanen-märkta nya däck bak. De var inte gratis, men nödvändiga att byta, då där bara var två millimeters djup kvar. De andra två, som jag trodde jag fick nya när jag köpte bilen i september, behöver jag kanske byta redan nästa gång... tror jag behöver prata med de som sålde bilen till mig?!

Vid lunch bröt äntligen solen igenom och det mesta av eftermiddagen har jag tillbringat utomhus (tyvärr mest på huk vilket känns i ryggen) med att klippa ner lavendeln som är som en hel liten häck utmed muren mot gatan. Det känns som om det är senare än vanligt jag klipper den, men det har verkligen inte varit väder och värme för det innan. Innan förra årets risiga grå lavendelspröt är undanröjda är det inte vår. Så nu deklarerar jag att det officiellt är vår hos oss! :-)

Ännu oklippt lavendel till vänster och klippt till höger, där jag
 hittade lite annat grönt som försöker nå ljuset och nu får det lättare

Det blev ännu en lördagkväll med endast mig själv som sällskap, men denna kändes ok. Det gäller att försöka stänga ute tankarna på var barnen är och gör och vad vi skulle ha gjort om vi fortfarande var den familj jag undrar om jag någonsin kommer sluta att sakna.

Temple Grandin (bild fr Wikipedia)

En av anledningarna till att jag inte hade så mycket tid att fundera var att jag såg en väldigt bra film på SVT - 'Temple Grandin', som är en biografisk film från 2010 om den amerikanske forskaren i djurvetenskap med samma namn. Temple Grandin är född 1947 och autistisk och filmen handlar om hennes liv. Läkarna rådde hennes mamma, redan när Temple var 4 år, att hon borde institutionaliseras, men mamman kämpade med att få henne att börja prata och genomföra skola och Temple lärde sig att "öppna dörrar"! Jag grät och log och blev så berörd av hur hon blev en självständig och respekterad kvinna!

Väderprognosen säger att vädret ska bli sämre i morgon och det är ju trist, men kanske jag då kan motivera att jag ska stanna inne och måla!

Försöker bli stark, men längtar efter att få vara svag...

Pärlhyacinter hör min vår till!

Det är klart att jag vill kunna klara mig själv, och det gör jag väl bättre och bättre, även om jag fortfarande oroar mig för OM och HUR jag verkligen ska klara allt när man inte har någon nära vuxen här hemma att få älska och dela vardagen med och då handlar det både om styrkan man har av att vara två och lyfta varandra, men också om tid, kunskap och ekonomi.

Visst vill jag bli starkare och blir det också av att lära mig nya saker och även av att inse att saker jag inte klarar själv löser sig ändå, att det finns andra att be om hjälp, MEN emellanåt är jag så innerligen trött på att försöka bli stark, försöka vilja bli stark, att vara stark och att låtsas vara stark - jag bara önskar att jag fick vara lite svag, att jag fick bli älskad för den jag är, att jag slapp ta alla beslut själv, att jag hade någon att prata med och dela min vardag med och att få vara svag OCH bli stark tillsammans med någon.

Detalj från Stenkärlfabrikens vägg

Tänk om någon sa:

Var inte rädd. Jag går brevid dig.
Kom ta min hand. Jag håller i dig.
Här i min famn. Kan du våga tro.
Sänk dina murar. Jag ger dig ro.

För att jag älskar dig så som du är

Och jag vill ge dig allting jag har.

Och låt mig få bära dig när du är svag.

För du betyder allting för mig. Var inte rädd...

(fr 'Kärleksvisan')

Jag får nog fortsätta att lära mig nya saker länge till... i morgon ska jag ta tag i byte till sommardäck genom att ringa till bilfirman som lagrar däcken och boka en tid! :-)

 

Bilderna är tagna idag, eller man kan nästan säga i kväll. Klockan var över halv sju när jag tog en promenad för att få lite ljus och luft. Sommartid är härligt!!

 

Färg, vänner, vissna tulpaner och spik i foten

Som ni förstår av rubriken har det varit en omväxlande helg! Fredagskvällen var verkligen en fredagskväll - helt slut blev det en trött kväll i soffan med lite bläddrande i dagens tidning, en snabblagad färsk svamptortellini med frästa champinjoner i gräddig sås och ett glas rött vin till kvällsmat och därefter blev det trötta tunga ögon resten av kvällen och inte mycket gjort. På lördagförmiddagen var jag på ett zumba-pass och sedan lite ärenden i stan då jag bla framkallade några foton från i somras och sen ramade in för att ha som "gå-bort-present" till vännerna vi skulle till på kvällen.

Efter lite fotograferande av tulpaner som hade gjort sitt i en vas, men som ändå var rätt vackra i sin vissenhet bestämde jag mig för att i alla fall försöka måla EN av väggarna i det som så småningom ska bli vårt mer och mer saknade TV-rum igen. Jag målade två väggar för en vecka sen och det var jobbigare än jag trodde. Den gamla fula vävtapeten suger oerhört mycket färg och till de tre väggar som nu är målade är den första 10-litersburken med färg nästan slut och det räckte alltså inte till mer än ca 17 kvadratmeter.

Vissna och Vackra!

När jag egentligen inte hade så mycket kvar att måla av väggen på lördageftermiddagen så råkade jag ta ett steg bakåt där det ligger en del nedtagna lister och karmar och snubblade till och hittade balansen genom att kliva rakt på en spik! Aj, vad ont det gjorde! Jag hade visserligen inneskor på mig och tänkte att spiken kan väl inte ha gått genom, men konstaterade ganska fort att det hade den, rakt upp i trampdynan under "pektån".

Jag lyckades få stopp på blödandet, det såg inte så djupt ut och efter att tyckt synd om mig själv en stund och andats ut så lyckades jag måla färdigt väggen och bli klar i tid för att med barnen tillbringa kvällen hos vännerna som står mig närmst.

Den fantastiskt goda "Gräddbullen"!

Vi hade en trevlig kväll med god mat och en försvinnande god efterrätt som smakade som en gigantisk gräddbulle!   

Klockan blev som vanligt rätt mycket när man sitter och pratar och pratar med vänner och gott rödvin som sällskap och klockan var över två när jag, efter att ha lämnat barnen vid deras pappas hus, ensam haltade hemåt och kröp till sängs med en pulserande fot, som fick gnidas in med Orudis-salva och läggas upp på en kudde.




Klara och Alice i Söderköping på samma bro 2002 och 2010!



Jag överdriver om jag säger att jag sov gott och när jag steg upp vid halv-nio var foten svullen på ovansidan av foten och kändes inte behaglig att kliva på.

Jag trodde att min preliminärt planerade strandvandring på eftermiddagen med L skulle få ställas in när jag haltade ut till bilen för att köra till byggvaruhandeln på förmiddagen för att införskaffa mer vit färg till den sörplande tapeten, men faktiskt mjukade foten så småningom upp sig och det var faktiskt möjligt att trampa på hela foten utan att det gjorde jätteont. 

Alltså blev det en på flera sätt välgörande promenad, emellanåt delvis klättrande, utmed stranden mellan Rydebäck och Ålabodarna. Det var inte lika många plusgrader idag som igår, men det kändes nästan varmare eftersom vinden hade lugnat sig betydligt.

Jag fick skjuts av L hem och dessutom uppskattade råd om både färgval och möblering av det TV- och umgängesrummet, som jag nu hoppas få färdigt under våren.

Det kändes nästan futtigt att bara bjuda på en kopp kaffe och några av de sista hembakta pepparkakorna, men hoppas och tror att min tacksamhet märktes ändå!

Tack och lov är den ena dagen inte den andra lik och Änglagård

Har precis kommit hem från Malmö, inte för att jag har jobbat över så här länge, utan för att jag och fina vännen C varit på bio efter jobbet och sett Änglagård - tredje gången gillt! Efter 16 år kommer Fanny Zander tillbaka till Änglagård eller rättare sagt byn där Änglagård låg innan det brann ner.

Mycket har hänt sen sist. Fanny och Zack har hållit sig undan från det lilla samhället och uppfostrat Fannys nu 15-åriga dotter Alice utomlands. Dotterns plötsliga vädjan om att komma i kontakt med sina rötter får trion att återvända. I den lilla byn är mycket sig likt, men mycket har också förändrats. Återkomsten väcker upp slumrande konflikter och känslor. Dottern Alice vill en gång för alla reda ut vem som är hennes morfar. Är det den gamle storbonden Axel? Eller är det den sluge tystlåtne Ivar? Och vem är egentligen pappa till Alice?

Visst är vissa bitar lite förutsägbara och det är rätt mycket inklipp från de två tidigare filmerna, men det är ändå en må-bra-film och en del av karaktärerna går det ju inte att låta bli att skratta åt!

Efter filmen hittade vi ett ställe i närheten där vi kunde sätta oss ner och prata lite över en Chai Latte och scones - mysigt och alldeles lagom! Såna här kvällar borde ju inte vara så svåra att få till - en bio med vän eller vänner och en stund för att prata - mycket värt för mig, men allt för sällan det blir av! Jag kan inte ens ta åt mig äran för denna gång, då det inte var jag som kom med förslaget. Jag ska försöka bättra mig, men är rädd att min numera rädsla för att tränga mig på i andras familjeidyller (och jag säger inte det med hånfullhet utan avundsjuka!) håller mig tillbaka och jag därför låter bli att fråga. Jag vet att det låter lite dumt, för jag hade väl inget emot en biokväll med vänner när jag också (trodde att jag) befann mig en familjeidyll.



Nästan vacker till och med som vissen!

Tänk om man varit det!

 Igår kändes det mesta minst sagt frustrerande, vad gäller mitt ena projekt och jag fick ägna mig åt det andra för att känna att jag fick NÅGOT konkret gjort och det var nog rätt sätt, att försöka sortera undan det i ett slags "bearbetningsfack" i huvudet, som jag ibland glömmer att jag har - att jag inte lär mig att de där hopplösa dagarna kommer och då måste det få bero lite och nästa dag har man hittat ett annat angreppssätt eller kommit på någon annan väg för komma framåt igen. Jag vill inte påstå att jag löst alla mina frågetecken eller hittat lösningarna på gårdagens problem idag, men jag har benat upp problemen en del och kommit en bit på väg genom att samla in information. Det kommer säkert fler hopplösa dagar och risken är väl att jag inte heller nästa gång kommer ihåg att stoppa in 'panikproblemen' i det där 'bearbetningsfacket' som sitter någonstans långt bak i huvudet (eller nån annanstans!?).
Åkte på kvällen för att hämta Alice och Orchidé i ridhuset och på något sätt var det inte förvånande att dragkedjan på jackan gick sönder i uppdraget och låst läge när jag hade den på mig och att vi glömde sadeln i ridhuset och fick köra tillbaka dit igen för att hämta den - det bara var en sån dag igår! Idag har det varit en annan dag!



               Julens vita amaryllis har gjort sitt -

och den har gjort det bra!

  Nu är det dags att fortsätta i 'Högre än alla himlar' av Louise Bojje af Gennäs, som jag började på igår, men det känns som om det inte blir så många sidor i kväll. 









Ett försök på fortsättningen av helgen...



Mycket orchidé i detta inlägg, men
inte bara om blomman!

... utan att låta för deppig. Idag är det en sån där jämn måndag, vilket betyder att barnen försvinner en vecka igen och jag tycker att det är superjobbigt, allra mest just den dagen de flyttar. Jag vet att det har sina sk fördelar, som att hinna träna lite mer och att inte känna sig stressad om och när man blir sen på jobbet. Kanske är det delvis också en ursäkt för att komma från jobbet när jag har barnen. Jag trivs inte på jobbet och "skyller på", inför mig själv, att jag inte har tid att jobba över, när barnen bor hos mig. Ibland borde jag uppbåda energi för att försöka lösa saker som jag inte har den blekaste om hur jag ska hantera och känner mig oerhört ensam - tycker det är svårt att erkänna för min chef att jag emellanåt inte rikigt vet vad min nuvaranede jobbroll innebär eller vad som förväntas av mig. Problemet är väl egentligen att jag har två olika chefer, en linjechef och en som är är min chef i det projekt jag nu jobbar och inte trivs i. För mig är det inte så enkelt att be om hjälp och ibland svårt att veta vem jag ska vända mig till, jag känner att jag inte får det stöd jag borde få som oerfaren på den postion jag nu har. Vissa dagar känns det rätt hopplöst.. och idag är en sådan, vilket säkert hänger samman med att det är en jämn måndag!



Tillbaka till helgen som precis har varit. På lördagen blev det inte någon sovmorgon för mig, Alice och Wille. Alice hade obligatorisk skoldag på sin skola eftersom det var Öppet Hus och Wille och jag skulle hälsa på både både där och på en annan skola som Wille eventuellt ska börja på efter sommaren när han ska börja 6:an. Wille verkar rätt säker på att han vill byta till denna matte/natur-inriktade högstadieskola som är uttalat teoretiskt förberedande inför gymnasiet. Här gick Max sina tre högstadieår och trivdes bra och jag tror att skolan passar Wille bra, men är lite bekymrad för den långa skolvägen. Först måste han ta tåget in till stan och sen byta till en stadsbuss. Lille Wille, klarar han detta till höstterminen?! Han vet inte själv, men vill försöka!

Vi kollade även in skolan där Alice går och som ligger mer centralt. De hade teknikdag på schemat och 7:ornas uppgift var att i mindre grupper bygga båtar som skulle klara av att flyta med viss last, vilket visade sig att inte vara så enkelt... Alice grupp lyckades inte så bra, men jag tror att Alice var medveten om varför deras stjärnformade båt sjönk och förhoppningsvis kan skriva en bra slutrapport, som också är en del i övningen.

Efter detta bar det iväg till Willes tennislektion och strax efter klockan 13 var vi alla tre  hemma igen. Max hade i varje fall lyckats stiga upp, men hade inte ätit frukost utan tyckte det var bättre att äta lunch med oss. Han är verkligen tonåring i vissa avseenden!



Jag erkänner att jag är lite stolt
för att jag vågade!

Alice behövde åka till stallet och skritta ut med Orchidé och eftersom det var härligt väder så bestämde jag mig för att följa med för att få en promenad sidan om häst och ryttare. Hade någon sagt tidigare på dagen att jag skuller ida på eftermiddagen hade jag skrattat högt. Förutom vid ett par tillfällen, bla en fantastisk tur på nordsvenskar på jämtska myrar på min 30-årsdag, så är det nog nästan 30 år sen jag red. Men Alice och stallets ägare A-K var rörande överens om jag skulle klara av att skritta ut med dem en runda! Jag var inte jättesvår att övertala, lite sugen är jag ju på att försöka lära mig rida igen, men det kom lite snabbt och det var ju ingen riskolehäst som lunkar runt på ett fyrkantsspår jag skulle rida! Det var mysigt, kul och gick väl hyfsat, men erkänner att microfleeceunderställ och termobyxor inte var den ultimata ridutstyrseln, gissa om jag fick skav och att trava kändes först lite onaturligt! 

Stall och ridturen tog lite längre tid än jag tänkt, men vi var nästa i tid när vi skulle hämta mamma och pappa på vägen till 19-årskalas. 



Det är mitt fadderbarn som har blivit så stor och min kusins mellanbarn och egentligen är det först idag, den 24:e som han fyller 19! Grattis!
Det blev ingen mat förrän vi hade jublat till Sveriges seger över Serbien med 28-24 i handbolls-vm, men jag tror inte att det bara var därför köttgrytan med bla svamp och enbär smakade så bra. Blåbärs-cheesecaken som serverades tillkaffet lite senare var super och jag ska definitivt be att få receptet. Tiden gick fort, en del av barnen spelade som vanligt bordtennis i garaget och sågs bara till när vi åt, och klockan var nog nästan ett när vi körde hemåt.



Den goda Blåbärs-cheesekakan!



Jag insåg att det inte var mycket lönt att gå och lägga sig när vi kom hem vid halv två eftersom jag hade en halv timme att köra för att hämta Max vid halv tre på en fest han varit på. Klockan var nästan halv fyra på morgonen innan jag somnade och jag bestämde mig för att ställa in mitt bokade Body-pump på förmiddagen. Jag behövde lite sovmorgon och ville äta en sen frukost med barnen, som också behövde sova ut.

Istället fick det bli lite cross-trainer och styrketräning på tidiga eftermiddagen.   



Ännu ljusare! Klockan 17 i söndags den 23/1!

 Jag och två av barnen hann med en fika (tror tyvärr att det är jag som gjort mina barn till riktiga "fika-grisar", dvs både jag och de gillar att fika!) innan jag körde Alice till stallet så att hon hann skritta ut en runda med en annan häst som hon iland hjälper till med. När det var gjort, och jag under tiden hade hunnit hämta hem Wille från en kompis, körde jag till stallet så att vi kunde lasta Orchidé och köra iväg till ridhuset, som är några kilometer iväg, så att Alice kunde rida lite mer ordentligt då det är svårt att rida ute nu, antingen är det fruset och stenhårt eller blött och lerigt.



Det såg riktigt  bra ut när de red, men vad vet jag! Alice tyckte i varje fall också att det gick ovanligt bra och det var skönt att se henne nöjd innan vi körde hem och lagade söndagsmiddag som blev Pepparbiff med vitlökssmör och Potatisgratäng och lite grönsaker. Jag var rätt trött i soffan när köket var röjt och jag fått en välförtjänt dusch.

Finingar!

Jag tror att de gillar varann!



Idag har jag jobbat hemifrån för att hinna njuta lite av barnen  när de kom hem från skolan och innan de pacakde ihop och gick till Thom. Jag har hunnit med ett pass Pilates igen och gillar detta lugna fokuserade men ändå jobbiga pass som omväxling till tex Body Pump. Jag tror och hoppas dessutom att det ska hjälpa till att få min rygg och hållning att bli bättre.

Lära sig att gilla sin egentid - kanske med Pilates

Måndagarna när alla tre barnen flyttar från mig är hemska, men denna måndag blev inte lika jobbig eftersom Alice stannar här till onsdag och Max blir kvar tills i morgon. A kände att hon varit hela "min" vecka i Åre och frågade om hon fick vara här tills skolan började och det fick hon så klart. Jag hade inte haft något emot att ha alla barnen boende hos mig hela tiden. Det är klart att det ibland blir körigt att hinna med allt när man jobbar heltid och barnen ska på aktiviteter på olika håll, middagen ska inhandlas och lagas, läxor ska förhöras och andra tråkiga vardagsaktiviteter som måste hinnas med, men jag hade hellre haft det så körigt hela tiden om jag fått ha barnen boende hos mig hela tiden. Visst, det är kanske lätt att säga så när det inte är så och jag faktsiskt kan jobba lite mer, träna lite mer och skjuta på vissa vardagssysslor till de veckorna barnen inte är här.

Eftersom jag inte har möjligheten att ha barnen här alltid hoppas jag att jag fortsätter att tycka det är kul att träna och att detta kan få in mig mer på spåret att det går att uppskatta den egentid jag har varannan vecka och inte har förstånd nog att än så länge njuta av.

Idag provade jag Pilates för första gången och det var inte med boll, som jag hade trott. Pilates är en träningsform som skapades i början av 1900-talet av tysken Joseph Pilates. Han kallade själv träningsformen The Art of Contrology vilket syftar på vikten av precision och koncentration som ett sätt att kontrollera musklerna. Det är en träningsmetod som kombinerar styrketräning, stretch och yoga. Pilates handlar mycket om tankekraft, kanske mer än om fysisk styrka och jag gillade de fokuserade rörelserna i dämpad belysning med lugn, nästan meditativ, musik och tror att denna stabiliseringsträning för bålen där man tränar mest mag- och ryggmuskler är bra för både min hållning och mina ryggproblem. Det var inte sista gången jag tränade pilates!

När nu amaryllisen har fått flytta in i värmen och med vatten i botten på vasen så händer det mycket från dag till dag. Fyra blommor är nu utslagna!

Många förlåt och granen utkastad!

 Idag blir det mest "dagens bilder " på amaryllisen, då jag varken är på humör eller särskilt stolt över detsamma... det behövs ibland inte mycket för att jag ska skifta från att i varje fall tro att jag mår rätt bra till att bli alldeles ifrån mig av dåligt självförtroende och allmän värdelöshet som tyvärr går ut över barnen i form av både hejdlöst gråtande och ilska, som egentligen handlar om dåligt samvete för att de ska behöva trösta mig! Barn ska inte behöva trösta sina föräldrar och jag skäms över hur mycket mina barn har behövt trösta mig detta senasta långa år.  Hade det funnits en domare här hemma hade jag väl blivit utvisad för osportsligt uppträdande eller kanske charging, för det känns verkligen som om jag ger dem en del otillåtna "tacklingar" emellanåt. Många förlåt har kommit över mina läppar idag och många andra.

Granen är nu även den utkastad och faktiskt fick även ljusstakar och stjärnor försvinna från fönsterna idag.

Kvällen ägnades åt att steka en stor hög med pannkakor, vilket Wille önskat sig som "söndagsmiddag". Jag tror att jag stekte 20 stycken och alla blev uppätna! (Wille fick hjälp av oss andra, ska väl tilläggas)

I morgon börjar vardagen för barnen igen, eller i varje fall för pojkarna som börjar skolan. Alice ska på utvecklingssamtal på tisdag och börjar skolan först på onsdag.

En stjärna har slocknat!

När jag igår kväll skrev om min ängel i granen och min farmor Alice som fyllde år hade jag inte tittat till Alice hamster Nova på några timmar. Alice skickar plötsligt ett sms och frågar hur det är med Nova  - en ängel måste ha viskat till henne - att Novas tid på jorden var slut. Det ska väl tilläggas att Nova inte varit frisk på sista tiden och att vi hade bestämt oss för att ta henne till veterinären nästa vecka, när Alice var tillbaka från Åre.

På något sätt kändes det skönt att Nova fick somna in hemma i sin bur, även om det var synd att Alice inte hann komma hem innan det hände.

Vi hjälptes åt att lägga Nova i en fin ask och Alice gjorde den extra fin med sina avskedshälsningar.

Jag kommer faktiskt också att sakna vår lilla fina stjärna Nova. Hon har varit mitt sällskap och mitt ansvar när barnen bott hos T och jag pratade med henne varje dag, hon har alltid varit mer social än vad jag föreställt mig att en hamster skulle vara.

Nu hoppas vi att Nova vilar i frid!

Jag hann med ett träningspass innan jag mötte Alice och de andra från Röda Korset på stationen innan lunch. De såg trötta, men nöjda ut efter sin vecka i Åre.
Tårar har, som ni förstått fällts idag, men vi har faktiskt också hunnit packa upp och tvätta en del, åka till mormor och morfar och blivit bjudna på stor och god fika, hämta Max från Nyårssaluten och äta tacopaj och sedan blev det film och lördagsgodis!

Amaryllisen har slagit ut!