Fastnade i 'Sarahs nyckel' men fick lite annat gjort också!

Några ljusblå planterade idag

Började för ett par dagar sedan att läsa Bokklubben Elvornas bokval "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay och fastnade i den ganska omgående. Har i stort sett sträckläst den och tyckte den var riktigt bra även om jag nog tyckte att den första halvan var bäst, och samtidigt otäckast och mer än en gång kom tårarna när "flickan" berättar. Den första halvan av boken skiftar mellan "flickans" berättelse 1942 och journalisten Julia Jarmonds liv och efterforskningar 2002, om vad som hände 1942 när judiska familjer i Frankrike fördes bort. Bak på boken står följande att läsa: 
Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer VeldHiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.

Paris 2002. inför 60-årsdagen av VeldHiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.

Jag ägnade mycket mer än tänkt av gårdagkvällen och natten och denna morgon till att läsa, men ibland får det bli så och nu är en bra bok utläst och då känns det lite tomt. Boken gav eftertanke och jag kände inte till händelsen i Frankrike som genomfördes av den franska polisen våren 1942. Den sista delen av boken var lite för "tillrättalagd", men jag rekommenderar dig absolut att läsa den!

Trots alla timmars läsning lyckades jag ge mig ut i en dimmig lördagsmorgon på en, som det kändes, rätt tung löprunda. Trodde att det berodde på förkylningen som hängde i, men det visade sig att jag faktiskt sprang lite fortare än sist och det var kanske därför jag blev så trött. :-)  Jag saknar att ha en Garmin att springa med så att jag kan hålla koll på fart och kanske även puls.

Det blev tajt att hinna till bilfirman för att få på sommardäcken men jag hann och nu har jag två svanen-märkta nya däck bak. De var inte gratis, men nödvändiga att byta, då där bara var två millimeters djup kvar. De andra två, som jag trodde jag fick nya när jag köpte bilen i september, behöver jag kanske byta redan nästa gång... tror jag behöver prata med de som sålde bilen till mig?!

Vid lunch bröt äntligen solen igenom och det mesta av eftermiddagen har jag tillbringat utomhus (tyvärr mest på huk vilket känns i ryggen) med att klippa ner lavendeln som är som en hel liten häck utmed muren mot gatan. Det känns som om det är senare än vanligt jag klipper den, men det har verkligen inte varit väder och värme för det innan. Innan förra årets risiga grå lavendelspröt är undanröjda är det inte vår. Så nu deklarerar jag att det officiellt är vår hos oss! :-)

Ännu oklippt lavendel till vänster och klippt till höger, där jag
 hittade lite annat grönt som försöker nå ljuset och nu får det lättare

Det blev ännu en lördagkväll med endast mig själv som sällskap, men denna kändes ok. Det gäller att försöka stänga ute tankarna på var barnen är och gör och vad vi skulle ha gjort om vi fortfarande var den familj jag undrar om jag någonsin kommer sluta att sakna.

Temple Grandin (bild fr Wikipedia)

En av anledningarna till att jag inte hade så mycket tid att fundera var att jag såg en väldigt bra film på SVT - 'Temple Grandin', som är en biografisk film från 2010 om den amerikanske forskaren i djurvetenskap med samma namn. Temple Grandin är född 1947 och autistisk och filmen handlar om hennes liv. Läkarna rådde hennes mamma, redan när Temple var 4 år, att hon borde institutionaliseras, men mamman kämpade med att få henne att börja prata och genomföra skola och Temple lärde sig att "öppna dörrar"! Jag grät och log och blev så berörd av hur hon blev en självständig och respekterad kvinna!

Väderprognosen säger att vädret ska bli sämre i morgon och det är ju trist, men kanske jag då kan motivera att jag ska stanna inne och måla!

Det fick bli Tacopaj i lördags när tiden blev lite knapp efter trevligt Gluff

Det blev nog lite för lite sömn natten mellan fredagen och lördagen och jag klarar tydligen inte av det lika bra längre. I fredags körde jag efter jobbet till Borås, en resa på ca 25 mil. Jag fick tack och lov sällskap i bilen  från Halmstad av två av mina "Gluff"-kumpaner. Vi har träffats tredje fredagen i udda månader så länge att vi inte minns vad förkortningen Gluff står för och jag minns inte heller när vi började träffas, men tippar på 1993 eller -94. Vi är nog 12 stycken totalt, men att få ihop alla på en gång händer inte så ofta. Vi är lite utspridda även om majoriteten fortfarande bor kvar i trakterna där jag växte upp i västra Småland.

I fredags var vi 8 stycken som träffades hos Anne i Borås. Tiden går alldeles för fort, men det brukar ju vara så när man har trevligt! Vi började med  gott bubbel och chokladprovning! Åtta olika sorters vit, ljus och mörk choklad i olika smaker var försvinnande gott för åtta hungriga Gluffar! Därefter blev det god lax med fetaost på en bädd av bla potatis, tomater och lök. Gott vitt vin därtill och rätt vad det var luktade det härligt av kardemumma från kvällens efterrätt som var en supergod blåbärssmulpaj med kardemumma och vaniljvisp. Anne är alltid duktig på att ordna små tävlingar. Snabbt var vi indelade i tre lag och vi i lag 'Syd' var långtifrån att vinna, då vi inte var starka varken på fågelläten eller rösterna på kända sportkommentatorer.

Ett tu tre var Smålandsbilen tvungen att vända hemåt och vi 'sydlänningar' och kvällens värdinna tyckte ju inte klockan var så mycket DÅ, men rätt var det var så hade klockan blivit halv tre. När husets yngste på knappt två år glatt hördes prata i köket nästa morgon vid kvart över 7 var jag inte pigg, men kunde inte låta bli att le när jag hörde en tvåårings underbara upprepande av olika, men i stort sett obegripbara, ord säkert tio gånger.

Vi bjöds på välsmakande frukost och innan tio satt vi i bilen igen för att ta oss hem från de snöhögar och minusgrader som fanns i Borås.

Jag hann lagom hem för att hinna se de sista tio minuterna av Willes tennislektion, till vilken han var levererad av sin mormor och morfar där han och Alice tillbringat fredagkvällen och natten. Wille fick följa med mig och handla vad som behövdes till kvällen då vi skulle ha gäster. De sista milen från Halmstad hade jag reviderat kvällens matsedel och försökt göra upp någon slags inköpslista i huvudet. Jag fick inse att jag fick förenkla menyn en del eftersom jag inte hade så mycket tid och dessutom var trött. Alltså bestämde jag mig för att bjuda på en gammal favorit, Tacopaj. Serverade lite plock innan i form av bla prosciuttoskinka, salami och oliver.Till efterrätt blev det Blåbärscheesecaken som ni fått receptet på tidigare.

VäxjöEvas Tacopaj
Pajdeg:
3dl vetemjöl                              Gör pajdegen i matberedare och låt 1 krm salt                                  vila minst en timme i kylen.
150 g kylskåpskallt margarin     Förgrädda i 225 grader i ca 10 min.
2 msk iskallt vatten

Fyllning 1:
500 g köttfärs                          Brynes och kokas ihop.
1 hackad gul lök                       Häll i det förgräddade pajskalet.
1 påse tacomix
1 dl vatten

Fyllning 2:
3 tomater hackas i småbitar       Blanda ihop allt och bred över köttfärsen.
4 fefferoni hackas i småbitar
2 dl creme fraiche
4 msk majonnäs
1 krm vitpeppar
2 dl riven ost

Gratinera i 225 grader ca 15 minuter.
Servera med en god sallad.

Hög tid att få välbehövlig sömn, men hoppas hinna läsa några sidor i ny bok. Jag har nu läst ut 'Rödhake', som verkligen tog sig och blev spännande och svår att släppa på slutet. Jag tyckte dock att där var minst en tråd som inte blev riktigt löst, men det kanske Nesbö återkommer till i någon av de senare böckerna.
Nu ska jag börja  på den av Bokklubben valda 'Sarahs nyckel' av Tatiana de Rosnay. Har hört mycket gott om den, men också att den ger 'tryck över bröstet' och hoppas nu att mina förväntningar inte är för höga. Får förresten se om jag orkar hålla boken - kvällens Body Pump-pass har gjort armarna rätt matta och fortfarande lite skakiga. Gött när det känns! :-) 

Försöker bli stark, men längtar efter att få vara svag...

Pärlhyacinter hör min vår till!

Det är klart att jag vill kunna klara mig själv, och det gör jag väl bättre och bättre, även om jag fortfarande oroar mig för OM och HUR jag verkligen ska klara allt när man inte har någon nära vuxen här hemma att få älska och dela vardagen med och då handlar det både om styrkan man har av att vara två och lyfta varandra, men också om tid, kunskap och ekonomi.

Visst vill jag bli starkare och blir det också av att lära mig nya saker och även av att inse att saker jag inte klarar själv löser sig ändå, att det finns andra att be om hjälp, MEN emellanåt är jag så innerligen trött på att försöka bli stark, försöka vilja bli stark, att vara stark och att låtsas vara stark - jag bara önskar att jag fick vara lite svag, att jag fick bli älskad för den jag är, att jag slapp ta alla beslut själv, att jag hade någon att prata med och dela min vardag med och att få vara svag OCH bli stark tillsammans med någon.

Detalj från Stenkärlfabrikens vägg

Tänk om någon sa:

Var inte rädd. Jag går brevid dig.
Kom ta min hand. Jag håller i dig.
Här i min famn. Kan du våga tro.
Sänk dina murar. Jag ger dig ro.

För att jag älskar dig så som du är

Och jag vill ge dig allting jag har.

Och låt mig få bära dig när du är svag.

För du betyder allting för mig. Var inte rädd...

(fr 'Kärleksvisan')

Jag får nog fortsätta att lära mig nya saker länge till... i morgon ska jag ta tag i byte till sommardäck genom att ringa till bilfirman som lagrar däcken och boka en tid! :-)

 

Bilderna är tagna idag, eller man kan nästan säga i kväll. Klockan var över halv sju när jag tog en promenad för att få lite ljus och luft. Sommartid är härligt!!