1/1-11

Det här har ju fungerat emellanåt både som ventil och dagbok, men kanske inte alltid riktigt ärligt då jag delvis fått tänka på att det finns människor i min närhet som skulle kunna läsa och som jag varit rädd för att såra.

Nu hoppas jag kunna vara ärlig och förhoppningsvis ändå inte såra någon, det handlar om mig och hur jag mår, vad jag gör och att jag hoppas att 2011 ska bli ett mycket bättre år än det föregående, som känns som det värsta året i mitt liv tillsammans med de tre sista månaderna under 2009.

De dagar jag under jul- och nyårshelgen bott själv utan barnen har varit jobbiga. Vardagarna har jag försökt fylla med jobb, vilket i och för sig inte varit något problem, men lediga dagar som annandag jul och nyårsaftons dag har istället tyvärr fyllts av tårar. Det känns ibland som om de aldrig ska ta slut. Jag vet att jag är duktig på att tycka synd om mig själv och att jag lätt hamnar i en negativ spiral, men vetskapen hjälper mig tyvärr inte att ta mig ur tillståndet. Jag känner mig så ensam och oälskad. Jag VET att jag har familj och vänner som älskar mig, men ändå känner jag mig oälskad, antagligen för att jag inte längre är älskad av den jag gifte mig med och som jag trodde det var med i nöd och lust osv.

Precis som när man gick och längtade efter att bli gravid och bara såg gravida magar överallt ser jag nu bara lyckliga familjer och par var jag än är.

Jag måste försöka vända detta självömkeri och det känns inte som om det blir så lätt, men kanske ett litet steg på vägen var min julklapp till mig själv, ett årskort på ett träningsställe, att försöka komma i lite bättre form. Jag vet ju att energi föder energi, men har varit duktig på att hitta ursäkter som tex att jag nog inte har varken råd eller tid, men har nu bestämt mig för att det dags att frigöra tid till detta. Inte minst för att ryggen säger ifrån mer och mer. Det är mycket som gör att man börjar känna sig gammal...

Idag är det första dagen på 2011. Jag sitter hemma själv och gråter inte! Alltid något!

Jag och mina två yngsta guldklimpar till barn firade en lugn och trevlig nyårs kväll tillsammans med två andra familjer. Goda vänner sedan länge, vilket känns tryggast och bäst för mig än så länge, eller fortfarande borde jag kanske säga . Jag har ingen längtan efter att träffa andra nya män(niskor) utan trivs tills vidare bäst bland vänner jag redan har.

Nyårsdagen har varit en lugn start och mest gått åt till att hjälpa 13-åriga dottern med hennes packning. Vid fyra vinkade jag av henne och ca 35 andra från Röda Korset när de begav sig mot Åre för att åka skidor en vecka. Det kändes konstigt att inte följa med den här gången och när bussen med förväntansfulla ungdomar (och vuxna) begav sig mot Lund där tåg till Stockholm väntade, var jag allt lite avundsjuk . Vid tolv i natt går sedan nattåget från Stockholm som tar dem till Åre. Nu är det snart 1 1/2 år sedan både jag och Alice var med på Röda Korsets förra resa när vi var i Verona i Italien. Det är lärorikt att umgås med förståndshandikappade ungdomar!

Nu är klockan midnatt, filmen "Rallybrudar" som jag har ett haft ett halvt öga på är slut och jag ska läsa några sidor i den allt bättre boken "Det trasiga fönstret" av Jeffrey Deaver. En filmatisering av en av hans tidigare böcker "I samlarens spår" börjar samtidigt på TV.