Fastnade i 'Sarahs nyckel' men fick lite annat gjort också!

Några ljusblå planterade idag

Började för ett par dagar sedan att läsa Bokklubben Elvornas bokval "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay och fastnade i den ganska omgående. Har i stort sett sträckläst den och tyckte den var riktigt bra även om jag nog tyckte att den första halvan var bäst, och samtidigt otäckast och mer än en gång kom tårarna när "flickan" berättar. Den första halvan av boken skiftar mellan "flickans" berättelse 1942 och journalisten Julia Jarmonds liv och efterforskningar 2002, om vad som hände 1942 när judiska familjer i Frankrike fördes bort. Bak på boken står följande att läsa: 
Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer VeldHiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.

Paris 2002. inför 60-årsdagen av VeldHiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.

Jag ägnade mycket mer än tänkt av gårdagkvällen och natten och denna morgon till att läsa, men ibland får det bli så och nu är en bra bok utläst och då känns det lite tomt. Boken gav eftertanke och jag kände inte till händelsen i Frankrike som genomfördes av den franska polisen våren 1942. Den sista delen av boken var lite för "tillrättalagd", men jag rekommenderar dig absolut att läsa den!

Trots alla timmars läsning lyckades jag ge mig ut i en dimmig lördagsmorgon på en, som det kändes, rätt tung löprunda. Trodde att det berodde på förkylningen som hängde i, men det visade sig att jag faktiskt sprang lite fortare än sist och det var kanske därför jag blev så trött. :-)  Jag saknar att ha en Garmin att springa med så att jag kan hålla koll på fart och kanske även puls.

Det blev tajt att hinna till bilfirman för att få på sommardäcken men jag hann och nu har jag två svanen-märkta nya däck bak. De var inte gratis, men nödvändiga att byta, då där bara var två millimeters djup kvar. De andra två, som jag trodde jag fick nya när jag köpte bilen i september, behöver jag kanske byta redan nästa gång... tror jag behöver prata med de som sålde bilen till mig?!

Vid lunch bröt äntligen solen igenom och det mesta av eftermiddagen har jag tillbringat utomhus (tyvärr mest på huk vilket känns i ryggen) med att klippa ner lavendeln som är som en hel liten häck utmed muren mot gatan. Det känns som om det är senare än vanligt jag klipper den, men det har verkligen inte varit väder och värme för det innan. Innan förra årets risiga grå lavendelspröt är undanröjda är det inte vår. Så nu deklarerar jag att det officiellt är vår hos oss! :-)

Ännu oklippt lavendel till vänster och klippt till höger, där jag
 hittade lite annat grönt som försöker nå ljuset och nu får det lättare

Det blev ännu en lördagkväll med endast mig själv som sällskap, men denna kändes ok. Det gäller att försöka stänga ute tankarna på var barnen är och gör och vad vi skulle ha gjort om vi fortfarande var den familj jag undrar om jag någonsin kommer sluta att sakna.

Temple Grandin (bild fr Wikipedia)

En av anledningarna till att jag inte hade så mycket tid att fundera var att jag såg en väldigt bra film på SVT - 'Temple Grandin', som är en biografisk film från 2010 om den amerikanske forskaren i djurvetenskap med samma namn. Temple Grandin är född 1947 och autistisk och filmen handlar om hennes liv. Läkarna rådde hennes mamma, redan när Temple var 4 år, att hon borde institutionaliseras, men mamman kämpade med att få henne att börja prata och genomföra skola och Temple lärde sig att "öppna dörrar"! Jag grät och log och blev så berörd av hur hon blev en självständig och respekterad kvinna!

Väderprognosen säger att vädret ska bli sämre i morgon och det är ju trist, men kanske jag då kan motivera att jag ska stanna inne och måla!

Biokväll med yngste sonen - vi gillade den lite olika!

Det är en fantastisk fördel att kunna jobba hemifrån, att kunna unna sig några minuter mitt i arbetsdagen med barnen när de är hemma och åka hämta dottern så att hon slapp vänta 50 minuter på nästa tåg, men å andra sidan blir arbetsdagen ganska utdragen... strax efter klockan 18 var det i varje fall dags att avbryta dokumentationsjobbet för dagen för att laga middag till mig och barnen. Det fick bli något icke så fantasifullt som korv och potatismos och en vanlig grönsallad, men mätta blev vi i varje fall.

Jag och Wille har sen varit på bio och sett Gullivers Resor i 3D! Jag vet att den fått urusla rcensioner, men Wille ville ändå gärna se den efter att ha skrattat åt trailern och för att han gillar Jack Blacks, som gör huvudrollen. Wille tyckte också att den var helt ok och skrattade högt några gånger, medan jag på min höjd drog på smilbanden. Den var verkligen dåligt gjord, nästan pinsam emellanåt och helt meningslös i 3D! Men, det var mysigt att gå på bio, bara jag och Wille, dela på en mellanstor popcorn och medhavd dricka.

När vi kom hem hittade vi Alice i soffan tittandes på DVD-filmen "Anger Management" med Adam Sandler och Jack Nicholson. Hon irrirerade sig högljutt på Jack Nicholsons rollfigur som Dr. Buddy Rydell, som är ganska provocerande och instabil.

Max har ett par kompisar här och eftersom han la sig klockan fem i morse, när han gav upp 'lanet', och steg upp någon gång vid 13-tiden lär han väl inte gå och lägga sig på en stund än, vilket jag ska.
Jag har kommit ca 100 sidor på Bokklubben Elvornas nuvarande bok "Sånt man bara säger" av Helena von Zweigbergk. Jag vet inte rikigt vad jag tycker.. den är relativt lättläst och intressant, men jag blir inte riktigt klok på huvudpersonen Sussie, lite martyrlik men lite för kall för min smak, än så länge, kanske jag ska tillägga. von Zweigbergk verkar ändå bra på att beskriva relationer, som den mellan dessa två systrar, och kanske växer boken när jag fortsätter, vilket jag alltså tänker göra nu.