Gillar jämna måndagar!

Den mörkaste pensé jag hittade fick kontrastera mot vitt!

Måndagar jämna veckor känner jag att jag lever igen för det är då barnen flyttar till mig! När jag skriver 'lever' menar jag (mest) i betydelsen 'lever upp' för det är så skönt när de fyller huset med sina röster, deras halvtama protester när jag ber om hjälp, ljud från datorer, musik med tung bas,  fotbollsljud från Fifa, en sjungande eller nynnande Alice och emellanåt en Wille som tränar på sina trummor. Faktiskt gillar jag allt detta (förutom protesterna)! :-)
Den vecka som just varit utan barn har i och för sig varit en av de bättre... jag har kunnat uppskatta egentiden, fått en del gjort och dessutom kunnat ta mig tid till att läsa och lyckades till och med ta initiavet till en lunch på stan med en vän, som jag inte träffat på ett tag. Trevligt att ses igen och vad fort tiden gick!
Jag vet inte varför det är så svårt att bli färdig att ta kontakt med tidigare vänner och att träffa dem, men tror fortfarande att det har att göra med att jag är så rädd att tränga mig på och att någon ska säga 'ja' för att de tycker synd om mig... jag vet att det troligen inte skulle vara så i de flesta fall, men det är den bästa och kanske mest ologiska förklaring jag har... hrmmm.

Igår avslutade jag i varje fall andra rollningen av väggarna i TV-rummet och var sedan och köpte den första 10-liters burken med den vita brutna nyansen. Jag hoppas att det räcker med ett tredje varv, men vi får väl se.

Jag hann under söndagseftermiddagen också med att se nästan hela den andra halvleken av matchen där Max stod i mål. Det var oerhört längesen jag visade mig på någon av Max fotbollsmatcher, vilket är ett av mina dåliga samveten. Max såg rätt förvånad ut när han fick syn på mig när jag parkerade och steg ur bilen. :-) Jag hoppas och tror faktiskt att han uppskattade att jag dök upp, även om det inte var från matchstart.