Soffor och besviken på besvikelsen!

Helgen var tänkt till att hämta sig efter en omvälvande vecka på jobbet, men av någon anledning blir det ju aldrig riktigt som man tänkt sig.
Den kvarstående känslan från veckan som varit och helgen är besvikelse!
Det finns en del synonymer till besviken/besvikelse såsom missräkning, missnöjd, ledsen, snopen, frustrerad, desillusionerad, slokörad, motgång och jag känner igen mig i dem allihop.

Jag är mest besviken på mig själv! Jag är besviken på att jag till slut fick erkänna att jag var tvungen att hoppa av mitt ena uppdrag, även om den lika stora känslan är enorm lättnad. Kan ändå inte låta bli att tänka på att jag gjort en del andra besvikna. Jag vet att det var rätt beslut, men som sagt, besvikelsen finns där.

På fredagkvällen var besvikelsen delad mellan mig själv och på äldste sonen - besviken över att jag blir så upprörd varje gång han kommer med sina sena planer för samma kväll (och natt) och sen med sms och telefonsamtal senare ska försöka omförhandla vad vi bestämt, men framförallt på att han inte förstår att det inte är så kul att hålla på att "diskutera" senare hemkomsttid alternativt att sova över hos kompis i stan när jag försöker titta på 'Sex and the City2' tillsammans med dottern och sen lyckas övertala mig att hämta honom senare på en annan fest längre hemifrån, lyckas ladda ur sin telefon och ringer mig först halvtre på natten för att berätta var han ska hämtas framåt fyra... behöver jag berätta att jag var trött på lördagen eftersom jag inte sov ordentligt förrän från halv fem till nio, då de blandade känslorna av ilska, oro, besvikelse och frustration inte gav någon vidare sömn innan jag hade hämtat honom. Ambitionen att stiga upp tidigt på lördagmorgonen och hinna måla lite gav jag upp någongång under natten och bestämde mig för att i varje fall försöka hinna till ett par möbelaffärer och börja titta på soffor efter att Wille varit på sin tennislektion. Den här gången stannade jag kvar och tittade när Wille tränade och han har verkligen börjat bli duktig och för mig ser det fortfarande bakvänt ut att hålla tennisracketen i vänster hand. Det är kanske bäst att jag förtydligar att denna timme inte var en besvikelse!

Efter en snabb lunch tillsammans med barnen fick jag faktiskt med mig de två äldsta barnen för att titta på soffor i två olika möbelaffärer - i en hittade vi ett par intressanta objekt med de var inte billiga och i den andra fanns det mer prisvärda soffor, men tyvärr ingen som direkt föll oss i smaken. Jag hade nog inte förväntat mig att vi skulle hitta något på vår första seriösa soffrunda, så kan inte heller kalla detta en direkt besvikelse.

På söndagsmorgonen blev det uppstigning vid halv-nio för att Alice skulle hinna vara i ridhuset vid kvart över nio. En kompis skulle tävla i dressyr och Alice hade lovat att filma. Jag körde henne dit och det tog nog inte mycket mer än en timme innan hon ringde och ville bli hämtad. Jag körde henne då direkt till stallet för att hon skulle göra i ordning Orchidé för  att transporteras till en privat lektion, som snabbt hade kommit till min vetskap först samma förmiddag, med A-K. Jag hann svänga ihop en äppelpaj och ställa i ugnen innan det var dags att köra ner till stallet igen och koppla på transporten för att för tredje gången samma förmiddag köra till ridhuset. Medan Alice värmde upp sig och Orchidé så tog jag en 20 minuters rask promenad i det soliga men blåsiga vädret för att få upp värmen. Tittade sedan på när Alice fick värdefulla råd och instruktioner under mer än en timmes lektion. A-K är verkligen snäll som tar sig tid att hjälpa Alice med att komma framåt med Orchidé och jag tror att Alice också uppskattar det även om hon var lite frustrerad (besviken? ;-) ) på slutet idag - kanske det blev för mycket för både häst och ryttare att ta in till slut?

Jag erkänner att denna förmiddag, som blev eftermiddag innan vi var hemma, inte ingick i den ursprungliga planen för söndagen och att jag tyvärr ibland blir fruktasvärt frustrerad och besviken när jag måste revidera mina planer och inser att jag inte kommer att hinna med det jag tänkt.
Det blev bara en möbelaffär på söndageftermiddagen och denna gång utan barnen som smakråd. Hittade en eventuell aspirant till att bli soffa hemma hos oss, men har ytterligare minst ett par affärer jag tänkt titta i.

Den sista amaryllisen har nu gjort sitt!

Det blev alltså inget målat alls denna helg, vilket jag nog hade trott, och ingen soffa heller, vilket jag däremot inte trodde. Förutom målning och soffletande var det en del andra preliminärt inplanerade aktiviteter som inte heller de blev av då jag tyvärr är alldeles för beroende av andras hjälp och det är svårt att be om den och så blir jag besviken på att det inte blir av och på mig själv för att jag inte kan lösa det på egen hand...
Jag blir besviken på att jag känner besvikelse över så mycket  - och denna negativa känsla behöver jag definitivt försöka minska!